Hans Larsson

Levnadsbeskrivning

Professor vid Lunds universitet, Lund (M). Filosof Författare

Hans började sin skolgång i Klagstorps byskola, övergick till Trelleborgs lägre allmänna läroverk och sedan till Katedralskolan i Lund. Både i Trelleborg och Lund var han skolkamrat med sin nästkusin, den blivande författaren och skalden Ola Hansson. Efter studentexamen, eller mogenhetsexamen som den kallades 1881, skrevs Hans in vid Lunds universitet, där han först tänkte läsa naturvetenskap. Han avbröt studierna för att istället fokusera på humaniora och filosofi. Genom sin nästkusin Nils, Ola Hanssons bror, fick Hans möjlighet att under perioden 1884-1890 arbeta som lärare vid Grimslövs folkhögskola. Här blev han mycket intresserad av pedagogiska frågor, och ambitionen att skriva enkelt och lättförståeligt kom att prägla allt hans fortsatta skrivande. Hans alster blev framgångsrika och lästes inom såväl folkbildningsorganisationerna som den bildade allmänheten. Sista tiden vid folkhögskolan gavs möjlighet för honom att återuppta universitetsstudierna och han tog en filosofie kandidatexamen 1888.

Under en sjukdomsperiod skrev han ”Intuition. Några ord om diktning och vetenskap”, hans första skrift som kom ut 1892. Här tar han upp det som skulle genomsyra hela hans liv; att kombinera estetiken i den kulturradikalism som manifesterades i 1880-talets diktning, med intuitionen som han såg som den högsta formen av intellekt.

1893 blev han såväl filosofie licenciat och filosofie doktor som docent i teoretisk filosofi vid Lunds universitet. Hans doktorsavhandling hade titeln ”Kants transcendentala deduktion af kategorierna”. 1896 publicerade han ”Lärobok i psykologi på empirisk grund”, som blev mycket använd.

1899 utsågs han till docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet innan han slutligen fick tjänsten som professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet 1901, vilken han innehade tills han blev emeritus 1927. I den akademiska världen gjorde Hans Larsson ett personligt intryck. Han var mycket omtyckt; tystlåten, försiktig och sävligt betänksam med en tolerant respekt för andras åsikter. Han kallades "Kloge-Hans", det vill säga skånska för kloke Hans.

Som filosof utövade han ett enormt inflytande, inte enbart på andra filosofer som Alf Ahlberg, Alf Nyman och Gunnar Aspelin, utan även genom att hans skrifter nådde ut till den breda publiken.

Hans skrev också skönlitteratur i form av romaner, varav den mest kända kanske är Hemmabyarna (1916). Han var ledamot av Svenska Akademien, stol 15, under perioden 1925-1944.

Omkring 1910 började Hans Larsson delta på ett stridbart sätt i den aktuella politiska debatten i dagspressen och i småskrifter. I ”Under världskrisen” (1920) kritiserade han den maktdyrkan, nationalism och de antidemokratiska idéer som florerade, och samma tema återkommer i ”Minimum” (1935).

Död 16 feb 1944 i Lunds domkyrkoförsamling (M).