Anders Andersson

Levnadsbeskrivning

Frälseåbo på Ståstorp No:7, Västra Tommarp (M).

Enligt en resolution av Skånes generalguvernör, Rutger von Ascheberg, förbjöds bönderna att flytta från kronogårdar till frälsegårdar och tvärtom.
Den 16 juni 1685 stod Anders Andersson inför Skytts häradsrätt i Trelleborg ”för det han för några år sedan olagligen flytt ifrån ett kronohemman uti Västra Skrävlinge”, köp ett gatuhus i Lund och lejt jord att bruka och därmed under fyra års tid inte betalat någon skatt samt därefter inrättat sig på en frälsegård i Ståstorp.Rätten dömde Anders Andersson att återvända till kronogården i Västtra Skrävlinge, vilket han förklarade sig villig till om han fick tillbaka städjan, dvs arrendet, för Ståstorp nr 7. Detta fick han tydligen inte utan stannade på frälsegården nr 7 i Ståstorp.
Det var känt i orten, att hans hustru Ingri fått kontanta silverdalrar i arv efter sin bror Anders i Fårabäck. Som framgår i det följande var det oroliga tider och Anders hade all anledning att gömma undan hustruns och den egna förmögenheten, och grävde därför ner pengarna som sedan kom att kallas för Ståstorpsskatten.
1722 var Anders, 70 år gammal, åter i rätten. Två soldater hade vid skymningen den 8 augusti kommit till gården beväpnade med var sin bajonett och utan anledning överfallit honom med slag och stick. Han var övertygad om att de var utsända av fältväbeln Hasselberg, som hyste agg till honom. För att freda sig svängde han sin yxa, och råkade då hugga den ene vid namn Boije i skallen, så att blodet sprutade, varpå Anders passade på att smita iväg och gömma sig. Dagen efter kom fältväbel Hasselberg i sällskap med några soldater till gården. Anders gömde sig åter, och soldaterna pryglade då hans hustru och barn för att tvinga dem att berätta var han gömde sig. När de tog fast hans yngsta son och skruvade fast hans fingrar i flintlåset till en bössa så att blodet sprutade stod Anders inte ut utan kröp fram ur sitt gömställe. Hasselberg och soldaterna grep honom, slog honom blodig och tog honom med till Trelleborg. Där satte de honom i krigsvakten och piskade honom så att hans skrik hördes över hela byn. Dagen därpå fick han munkavle så att jämmerropen inte skulle höras och blev piskad på nytt.
Regementets ombud yrkade att Anders Andersson skulle betala Boije för sveda och värk. Anders svarade att om Boije tillerkändes penningersättning för hemfridsbrott och övervåld skulle han säkert ofta upprepa sådant. Själv yrkade han ersättning för de tre veckor han suttit i arresten och blivit illa behandlad samt försummat sitt arbete mitt i den brådaste skördetiden. Vittnen bekräftade att Hasselberg hade kommit med en skara soldater, satt vakter vid dörrarna och släpat ut Anders söner i håret och kommenderat soldaterna att skruva fast barnens händer i muskötlåsen. En mängd trelleborgare hade dessutom hört Anders jämmerskrik, när han piskades i knektarresten.
Anledningen till att Hasselberg hatade Anders var att Hasselberg hade varit inkvarterad på Anders gård. Efter middagen hade han utbrutit i svordomar över maten, full som han var, och sedan gett sig iväg till Trelleborg. På kvällen när alla sov, kom Hasselberg tillbaka, följd av fem soldater och trängde in i stugan, där bonden och hans hustru låg., Han befallde soldaterna att släpa makarna i håret ur sängen och ut i ”fostuen”, där de piskades så obarmhärtigt, att Anders blev sängliggande i fjorton dagar. Anders hade klagat hos kaptenen, men denne hade inte lämnat det utan avseende. Efter detta hade Hasselberg ofta hetsat sina soldater mot Anders. Rätten frikände Anders från att ha misshandlat Boije, som själv fick stå för sina kostnader.
Beträffande Hasselberg hänvisades Anders att föra talan mot honom vid ett annat forum. Ingen visste dock var han höll till - regementets ombud trodde att han nu vistades i Västergötland.
Det var ändå inte slut med trakasserierna. I ytterligare en rättegång tilltalade bonden två andra soldater vid samma regemente för våldgästning. De hade utan lov flyttat in hos Anders trots hans skarpaste protester. De hade slagit sönder fat och kannor, kastat överbliven mat på golvet sedan de ätit vad de kunnat, smort smör på väggarna med mera. De hade gått in i spiskammaren och tagit mat samt slagit såväl Anders som hans hustru med käppar och värjor. Vid ett tillfälle hade den ene befallt hustrun att hämta tvättvatten åt honom. Hon svarade, att det kunde han väl själv göra, varvid han sprungit efter ett ämbar vatten och hällt över hennes huvud. Häradsrätten dömde dem för illgärningarna att halshuggas med svärd, dock skulle domen underställas hovrättens omprövande.
Trots den svåra behandling han fått utstå bodde Anders kvar på sin gård tills han dog 1727 vid 75 års ålder.
Död 14 okt 1727 på Ståstorp No:7, Västra Tommarp (M).
Begravd 25 okt 1727 i Västra Tommarp (M).