Nils Herman Nilsson

Levnadsbeskrivning

Fil kand 1900. Botaniker, växtförädlare, genetiker Professor

Herman utvecklade redan på läroverket i Malmö ett starkt intresse för botanik. Hans fil kand-examen innehöll betyg i fysik, kemi, geologi, botanik och zoologi.

Som deltagare i Stadlings expedition till nordöstra Sibirien i syfte att leta efter S A Andrée och hans kamrater april 1898–jan 1899 fick han stifta bekantskap med en extrem flora. Hermans licentiatavhandling förblev opublicerad trots att han där presenterade nya arter och underarter med latinska diagnoser. Redan före sin licentiatexamen övertalades han av föreståndaren vid Sveriges utsädesförening Hjalmar Nilsson att biträda honom som assistent vid vete- och havreavdelningen, vilket blev en viktig bakgrund till hans senare resultat och framgångar. Då föreståndaren och Herman hade samma efternamn och samma initialer föreslogs att den nytillträdande skulle "taga sig ett namn". Frågan diskuterades i familjekretsen, vilket resulterade i att Herman 1901 antog moderns smeknamn Ele som familjenamn med stavningen Ehle.

Hermans anställning vid Sveriges utsädesförening i Svalöv började det år de Mendelska ärftlighetslagarna återupptäcktes. De första observationer som han publicerade behandlade emellertid resistens mot olika sjukdomar och parasiter samt hela interhärdighetsproblematiken. Redan efter några års studier hade han ett säkert grepp om dessa svåra frågor och formulerade t ex 1904 målsättningar för resistensförädlingen ungefär som den uppfattades ännu i slutet aV 1900-talet.

Hermans internationella erkännande kom mycket snabbt och därmed stärktes hans ställning också i Svalöv och Lund. N fortsatte med stor framgång sitt växtförädlingsarbete, som gav flera betydande sorter både till svenska lantbrukare och till export.1915 fick han professuren i botanisk fysiologi vid Lunds universitet.

Som professor i ärftlighetslära byggde han upp en institution i Åkarp nära Alnarp.Han verkade också för att ärftlighetsforskningen skulle tas upp vid andra lärosäten och önskade nya institutioner och organisationer där den genetiska forskningen kunde tillämpas i olika sammanhang.

I föräldrahemmet grundlades sannolikt Hermans stora intresse för humaniora. Där umgicks bl a Albert Ulrik Bååth och Ola Hansson.

På moderns sida fanns ett starkt intresse för musik och Herman var själv mycket musikalisk och spelade Grieg och Chopin på sin flygel eller lekte med egna fantasier. Familjen hade en egen orkester och musicerade gärna då hemmet besöktes av gästande forskare.

Till Hermans 70-årsdag stiftades Nilsson-Ehlefonden, som delar ut forskningsanslag.

På 100-årsdagen av N:s födelse avtäcktes en minnessten över honom vid Skurups prästgård.

Död 29 dec 1949 i Lunds domkyrkoförsamling (M).

Han ändrade sitt namn till Herman Nilsson-Ehle 1901.