Ur skånska Båt-släktens häfder
Utdrag från "Ur Skånska Båt-släktens häfder" av A.W. Lundberg, tryckt i Lund 1905.
--- sida 3 ---
å lyder en sägen än i dag i skånska Båt-gårdar: Släkten härstammar från en man, hvilken såsom späd gosse en dag under krigstid på 1600-talet påträffades vid skånska strandvallen i en hämmande vinddrifven båt, och då man ej var säker om hans dop döptes han med namnet Båt. Och detta dopnamn blef sedan släktnamn för gossens efterkommande i Skåneland.
Denna sägen har en märkvärdig likhet med de fornsaksiska myterna om Skånes bebyggande och odling genom Sceaf och hans ättlingar, så lydande, efter Viktor Rydberg1): Det hände en dag, att man på kusten af Scedeland eller Scani såg ute på hafvet en farkost, som nalkades, utan att vara drifven af åror eller segel. Farkosten kom till stranden, och då såg man ligga i densamma en helt späd gosse, som sof med hufvudet på en sädeskärfve, omgifven af skatter och smiden, af glafvar och brynjor. Själfva båten var också ringprydd och ståtlig. Hvem han var och hvarifrån han kom därom hade människorna ingen föreställning; men de upptogo den lille gossen som om han varit en frände och vårdade honom med den största omsorg och ömhet o. s. v.
Det kan sättas ifråga, huruvida den påtagliga likheten mellan dessa båda sägner endast är tillfällig, eller om den har en djupare grund. "Tydligen är den förra betydligt yngre än den senare, hvilken väl får tänkas som moder till den förra. Men båda bekräfta den gamla satsen, att det rum i tiden, dit den historiska kunskapen icke når, måste utfyllas med diktade gestalter och händelser, hvilka i fjärran få karaktär af myter, vare sig det gäller hela folk eller vissa släkter.
Skulle Båthsläktens förekomst i Skåne få tillskrifvas en så underbar händelse, som sagan förmäler, måste den hafva tilldragit sig myckel längre tillbaka i tiden, ty på 1600-talet var
1) Undersökningar i Germansk mythologi, sid. 98, 99.
--- sida 4 ---
släkten redan mycket talrik i Skåne, såsom vi snart få se, och fortlefde redan då i flera grenar 1).
I samma och följande århundrade var Båtharnes släkt (eller Båtha-släkten, som den ännu gärna kallas), en bland de förnämligaste och mest ansedda odalmannasläkter i Skåne. Ur den togos ofta allmogens förtroendemän. Den ansedda nämndemanssysslan gick inom den ej sällan i arf från far till son eller från svärfar till svärson. Och äfven till "riksvårdande" vart ansågos Båtharna duga. En af dem, Sven Hansson Båth företrädde Skytts domsaga vid 1771 års riksdag och dennes broder Sjune Hansson Båth 1789 och 1790 i bondeståndet. En Ola Persson Båth var efter medlet af 1700-talet häradsdomare i Bara härad. Och flera bland dem, som icke innehade någon offentlig fortroendesyssla, utsågos af häradsrätten mer än en gång, att jämte någon nämndeman verkställa syneförrättningar och värdera skadestånd m. m. Bland dem kunna nämnas Olof Båth i Sjörup under 1600-talet och hans brorson Nils Båth i Stäfvie, Rangs socken i början af 1700-talet, Truls Sjunesson Båth i Eskilstorp i slutet af samma århundrade m. fl.
I seder och bruk skilde sig denna släkt icke märkbart från andra allmogesläkter. Båtharna bodde och byggde, klädde sig, lefde och färdades alldeles på samma sätt som deras grannar i byarna, och så göra de än i dag i gårdarne, sedan de forna bysamhällena enskiftats i början af förra århundradet.
Men släktled efter släktled fortlefde inom densamma traditionen om ättens adliga ursprung. I sin med skäl berömda kulturhistoriska skildring ur folklifvet i Skylts härad berättar prosten Nils Henrik Lovèn2), hvilken uppväxte i denna bygd, att "fruntimren i Båthska släkten buro och hade från urminnes tider burit på sina bröstdukar sin ätts vapen med ett silfverbroderat ankare". Och den gamle Olof Nilsson Båth i Bulltofta, hvilken år 1762 "gjorde berättelse för professor Lars Johan Colling i Lund om sin ätt", omtalade, att hans farbror, Jöns Hansson Båth i Västra Vemmerlöf "till erinran af sin gamla adel förde en båt i taket öfver sitt bord och hade båten uthuggen på sitt bord i stufvan". Och ännu i senare tid hafva Båt-släktens husmödrar plägat märka sitt linne med samma kännetecken.
Åt denna urgamla tradition, som kanske icke saknat all grund, sökte man år 1762 gifva ökad styrka genom utarbetande
1) Enligt en annan sägen, hvilken tydligen förskrifver sig från en långt senare tid, skulle släkten härstamma från en Siwe Båth, "betjänt vid hafvet i Stockholm". En tredje sägen, som torde komma sanningen närmast, vill veta, att släkten härstammar från Danmark.
2) Nicolovius: Folklifvet i Skytts härad, 2:dra uppl. sid. 21.
--- sida 5 ---
af de Collingska stamtaflorna, åt hvilka vi därför vilja ägna närmare uppmäksamhet.
Juris professorn i Lund, Lars Johan Colling († 1786), som var en flitig forskare och författare, sysslade äfven med genealogi och har efterlämnat en digert folioband, som förvaras i Lunds universitetsbibliotek och innehåller anteckningar om en mängd på svenska riddarhuset introducerade adelsätter, men ingenting om skånska Båth-släkten. På hans tid vistades vid Lunds universitet såsom studerande tre medlemmar af denna släkt, bröderna Peter och Mårten Båth, samt deras kusin Jöns Magnus Båth. Utan tvifvel har deras och kanske isynnerhet den sistnämndes beröring med Colling gifvit uppslag till stam-taflornas upprättande. Vid detta arbete anlitades såsom biträde den då ännu lefvande 75-årige rusthållaren Olof Båth i Bulltofta, som rätt väl kände Värlinge-grenen af släkten, till hvilken han hörde. Hade representanter för andra släktgrenar också utfrågats, skulle stamtaflorna säkert blifvit mindre fragmentariska och mera upplysande än de nu äro. Olof Båths uppgifter, som tydligtvis äro samlade i bilagan n:r 1, hvari också ingå bröderna Peters och Mårtens meddelanden om släktens Sjörups-gren. visa sig vara ganska tillförlitliga, enär de, ehuru mycket ofullständiga, dock i hufvudsak öfverensstämma med de äldsta kyrko- och jordeböckernas uppgifter.
Stamtaflorna äro till antalet fyra 1) och de tre äldsta däraf meddelas här såsom bilagor. Den fjärde 2) och största är synbarligen en senare afskrift af Collings n:r 3 och innehåller dessutom åtskilliga uppgifter af annan hand och vida yngre datum. Den kan således i detta sammanhang lämnas utom räkningen. Efter inhämtande af flere upplysningar har Colling utarbetat stamtaflan n:r 2, som är daterad den 15 oktober 1762. Den innehåller hufvudsakligen samma uppgifter som grundstommen n:r 1. men nu hafva införts tre föregående släktled. Jens Båth, som lefde 1612. Olof Båth, som lefde 1570 och öfverst börjar denna, så väl som stamtaflan n:r 3, med Sven Baad eller Båth med tillägget: "härstammade af gamle Båthar uti Norige, som förde svarta båtar i gullfält, begrafven 1532 i Ystads kyrka, hvarest Båthe-vapnet och minnesmärket ses bakom stora altaret".
Stamtaflan n:r 3, som är dagtecknad den 30 oktober 1763, torde få betraktas såsom slutresultatet af Collings forskningar. Denna innehåller färre uppgifter om Värlinge-grenen än n:r 1, men däremot synes hufvudintresset vara knutet till Sjörups-
1) Innehafves af hofrättsfiskalen Johan Bååth.
2) Denna stamtafla finnes i afskrift äfven i kungl. biblioteket i Stockholm.
--- sida 6 ---
grenen, som blifvit något utförligare behandlad. Men största olikheten med n:r 2 består däri, att två nya namn inforts etter stamfadren Sven Båth eller Baad. Dessa nya äro Jens Baad, "lefde 1532 uti Hyllie sockn" och Magnus Jensen. I denna stamtafla nämnas däremot icke de i n:r 2 upptagna Olof Båth och Jöns Båth, hvilka tydligtvis väl behöfvas jämte Jens och Magnus för att utfylla tiden mellan 1532 och midten af 1600-talet. Vid Sven Båth eller Baad göres det tillägget: "begrafven 1531 i Ystads kyrka bakom stora altaret med det har ofvanföre afritade vapn".
Vapenritningen finnes dock icke på stamtaflan n:r 3, utan på ett löst blad, fäst på stamtaflan n:r 2. Denna ritning visar svenska adliga Bååt-ättens vapen, men med den olikhet, att båtarne, både i skölden och på hjälmen, äro betecknade svarta i stället för röda, samt att löfverket uteslutits och ersatts med ett modernt draperi, alltför modernt att hafva kunnat tillhöra en vapenbild från 1500-talet
Då den nämnda minnestaflan bakom altaret i Ystads kyrka åberopats såsom stöd för skånska Båt-släktens adliga ursprung och uppgifvits som Sven Baads minnesvård, måste vi söka närmare kunskap om densamma. Den förvaras nu i Ystads skolas museum.
Medicine doktorn och stadsphysicus i Ystad Georg Henric Bæijer samlade i sednare delen af 1700-talet material till en beskrifning öfver Ystad, hvilka manuskript i folio bär årtalet 1793 och förvaras i Lunds universitetsbibliotek. Större delen däraf har N. C. Psilander begagnat i sin "Ystads historia". I slutet af Bæijers bok finnas ett antal planscher öfver då befintliga märkvärdigheter i Ystad och bland dem också en bild af ifrågavarande minnestafla.
På sid. 17 beskrifver Bæijer detta vapen sålunda: ''Vapnet n:r 2 utvisar en ljus blå båth i mörchare blått fäldt, äfven på hielmen står en båth med gröna fjädrar öfver, samt blått och hvitt löfvärk. Det liknar mycket Bååth- eller Bonde-vapnet, men som inscription är otydelig. och man endast kan utreda det ordet Botlie, är möjeligt att ägaren häraf kunnat härstamma från Lautsen vid Rhein, som förer ochså en båt (Bothe) i sitt vapen".
Bæijers afritning visar sig mycket felaktig och inskriften är alldeles oriktigt återgifven.
Taflan, som är 62 cm. hög och 53 cm. bred inom ramen, är målad på trä af en hand, som mera röjer handtverkaren än konstnären. Båten liknar alls icke Bonde- och Båt-ätternas vapenmärke. Inskriften på tyska innehåller fyra rader, hvaraf de två första handla om en, som hetat Bothe eller Bothes och hvars dopnamn haft mer än fyra bokstäfver, af hvilka den
--- sida 7 ---
sista är n. De föregående kunna ej bestämmas, emedan färgen flerestädes, både där och annorstädes är delvis afflagnad och utplånad. Blott så mycket kan med säkerhet läsas, att Bothe dött heliga tre konungars dag (trettondag jul) 1564. De två sista raderna innehålla i förkortad form textorden i Joh:s ev. 11:25: "Jag är uppståndelsen och lifvet" etc.
Denna minnestafla kan således icke gälla dansken Sven Baad, död 1532. Öfver honom hade för ofrigt inskriften troligtvis utförts på danska eller latinska språken, icke på tyska. Något annat minnesmärke med båtvapen i Ystads kyrka omtalas icke.
Det förtjänar anmärkas att i slutet af 1600-talet lefde i Trelleborg en glasmästare Arendt Bothe, som dog där 1689 och begrofs s. å. 4/9, 42 år. Han var då gift med Johanna Söfrensdotter och fick med henne 1688 15/6 sonen Madtz. En äldre son Petter Arendtsson Bothe gifte sig 1702 4/3 i Trelleborg med Anna Andersdotter Cervin och han lefde ännu 1723 12/11 i Trelleborg. Arendt Bothe hade förut varit gift med Hilla Matsdotter, med hvilken han hade sonen Kasper Bothe, som 1710 5/6 begärde och fick häradsrättens intyg om sin "ärliga börd". En demoiselle Johanna Maria Bothe dog i Malmö S:t Petri Förs. 1822 31/8, 60 år gml. Dessa voro kanske ättlingar af den tyske Bothe, som dog i Ystad 1564.
Professor Colling har sannolikt aldrig sett Bothes tafla. Om han hade sett den, skulle han icke hafva kunnat yttra sig därom så som han gjort. Han har synbarligen litat på andras uppgifter, hvilka nu befinnas mycket vilseledande.
Om således tysken Bothes vapen och minnesskrift i Ystads kyrka måste på fullgiltiga skäl skiljas från dansken Sven Baads historia, så är därmed icke sagdt, att Sven Baad själf måste utmönstras från de skånska Båtarnes ättartal. När Colling satte honom främst på två stamtaflor, och till och med kunde uppgifva hans dödsår måste man antaga, att Colling för sin uppgift haft en säker källa. Hvilken denna källa var har han dessvärre icke uppgifvit.
I äldre tid, så länge Skåne tillhörde Danmark, skrefs släktnamnet Bad, Baadh, Bat, Bath, Baath, Baat, Boodh, Booth, men vanligast Baad. När svenskt språk där införts, blef namnformen en annan. Den dubbla vokalen ändrades till å, slutkonsonanten till th, man skref Båth. Såsom en öfvergångsform får man anse den stundom förekommande: Bååt. I nyare tid har man mera allmänt återupptagit den dubbla vokalen och skrifver: Bååth, men vissa släktgrenar bibehålla det enklare skrifsättet Båth. I enstaka fall får man se det fonetiskt riktigaste: Båt.
Utredningen af denna släkt försvåras i hög grad och till dels omöjliggöres däraf, att så många medlemmar, både i äldre
--- sida 8 ---
och i nyare tid, bortlagt släktnamnet och kallat sig blott efter fadrens dopnamn, t. ex. Jönsson, Persson, Trulsson o. s. v. En och annan har t. o. m. utan giltigt skäl antagit ett nytt släktnamn, hvilket antyder, att personen saknat kunskap om eller samhörighetskänsla för sin urgamla släkt. Men icke nog med dessa svårigheter. Många, som blott på mödernet härstamma från den gamla Båt-släkten, hafva antagt namnet Båth eller Bååth och bildat nya Båt-släkter. Andra hafva icke ens haft detta skäl, att tillegna sig detta släktnamn.
I Thisets stora verk: "Danmarks Adels Aarböger" behandlas ej mindre än fem ätter med namnet Baad, nämligen 1:o) Baad af Halland (utdöd i det 15:de århundradet). Samma ätt, som af svenske genealoger kallas "Tjurhufvud", efter vapnet. 2:o) Baad af Fyn (utdöd år 1608). Förde en hvit björn i blått fält. 3:o) Baad af Langeland (utdöd i det 15:de århundradet). Förde i vapnet tre pilspetsar. 4:o) Baad af Lolland (utdöd omkring 1530). Förde i vapnet en båt med tre åror, samt 5:o) Baad af Norge (utdöd 1519). "Förde samma vapen, som den svenska Bonde-ätten, nämligen en båt med en fjäderbuske i hvar stam och samma märke på hjälmen."
Enär professor Colling m. fl. ansett den skånska Båtsläkten vara en gren af denna norska, bör hufvudinnehållet af dess stamtafla här meddelas efter nämnde Aarbog för 1884. Såsom den förste af ätten nämnes herr Aslak Turesson till Lund i Nordlandene, hvilken med herr Einar Fluga af konung Karl Knutsson år 1448 insattes till höfvitsman i Norge. Han var 1468 riddare samt Norges rikes råd och lefde ännu 1472. Gift med Ragnfrid Knutsdotter (tre rosor). Son: Knut Aslaksson till Bröden, g. m. Sidsel Eriksdotter (en delad och 2 ggr tvärdelad sköld). De hade två barn. 1:o) sonen Knut Knutsson till Morlanda på Oroust och Bröden, Norges rikes råd. År 1519 lät konung Kristian II:dre fängsla och halshugga honom samt beröfva honom hans gods, oaktadt riksrådet frikände honom från det brott, för hvilket konungen misstänkte honom. Med honom utgick ätten. Gift 1:o) med Märta Karlsdotter eller Knutsdotter (Bonde). 2:o) med Gro Gyldenhorn, änka efter länsmannen på Tönsberg, Mads Olufsen. II:dra) dottern Agnes Knutsdotter, g. m. den svenske stormannen Johan Arendtsson (tillbakaseende ulf) till Sjöholm, lagman i Södermanland 1).
1) Norske konungen Håkans rådsherre Haldvar Baad nämnes bland dem, som beseglade fördraget i Kilsäter 1305 15/2. Strinnholm V, 180. Norske höfdingen Holger Baat företog vintren 1309 ett misslyckadt infall i Dalsland. Ibm sid. 226.
--- sida 9 ---
Därefter nämnas i ofvan citerade Aarbog följande personer i Skåne, hvilka också förde en liknande båt i vapnet: herr Peder Aagesen, som lefde i Skåne 1397 och herr Mogens Baad, som 1421 var landsdomare i Skåne. Peder Aagesen var son af Aage Ingvarsen till Biersjöholm, som lefde 1366, men ej 1387. Hans änka Anna äktade sedan herr Peder Munk. En dotter Juliana Aagesdotter lefde 1414.
Såväl herr Peder Aagesens och hans syster Julianas, som landsdomaren Mogens Baads vapen finnas afbildade i Thisets praktverk: Danske Adelige Sigiller. Peder Aagesens sigill (1) finnes under en handling af år 1402 16/1 och under en annan s. å. 1/9 (2) och Julianas under en handling af år 1414 8/10 (3). Mogens Baad synes hafva begagnat två något olika sigill, ett äldre (4) den tid (1405-1416) då han var rådman och Fogde i Lund och ett yngre (5) (1419-1424), då han utfärdat handlingar såsom landsdomare i Skåne.
Här bör anmärkas, att den svenska Bonde-ättens äldsta vapenbilder, sådane de Framställas i Hildebrands: "Svenska sigiller från medeltiden", äro ganska olika den skånska Baadättens, enligt Thiset. På de förra äro de uppstående båtstam-
--- sida 10 ---
marne grofva, tvärt afhuggna och sakna de sedermera så karaktäristiska fjäderbuskarne. De skånska båtbilderna äro afgjordt bättre tecknade och i tre af dessa sigiller visa sig på stammarnes ändar små bladknoppar, hvilka dock ingalunda hafva någon likhet med fjäderbuskar. Så vidt vi veta förekomma sådane i båtvapen första gången på den bekanta Ängsöpokalen från 1400-talet, hvilken af någre anses hafva tillhört konung Karl Knutsson.
Att två ätter i skilda länder begagnat till vapenbild ett så vanligt föremål, som en båt, kan icke rimligtvis leda till den slutsats, att båda haft gemensamt ursprung.
Därtill kommer att Baad-namnet framträder lika tidigt, om ej tidigare i Skåne än i Norge. En Johannes Baath, † före 1319 15/8, och hans syster, Esbern Svenssons hustru, hade pantsatt deras fäderneärfda 4 gårdar i Ifvetofta s:n, Willands härad, till en Lars Jönsson, att återlösas före nämnde dag. En annan Johannes Baat befullmäktigades 1332 24/7 af ärkebiskop Carl och domkapitlet i Lund, att insamla gåfvor till reparation af domkyrkans skröpliga hvalf 1). Det torde icke vara för djärft att antaga dem hafva tillhört samma ätt som de kon därefter i Skåne bekante Ingvar, Aage, Peter och Magnus Baad. hvilka lefde under 1300-talet och i första fjärdedelen af 1400-talet, innan den norska Baad-ätten gjort sig känd.
Slutligen bör erinras, att intet i norska Båt-ätten förekommande dopnamn återfinnes i äldre tid inom den skånska ätten, ej häller skånska Båt-ättens dopnamn inom den norska. I skånska Båt-släkten har funnits en enda person med namnet Ture, men han föddes så sent som 1822 2). Detta fall bevisar således ingenting. Om dessa ätter haft gemensam härstamning, skulle säkerligen åtminstone stamfadrens namn någon gång i äldre tid förekommit i dem bägge, men därtill saknas hvarje spår.
Om vi på anförda skäl betvifla, att den skånska Båtätten är en gren af den norska, så våga vi däremot icke afgjordt bestrida möjligheten, att den först nämnda, eller åtminstone några med båt-vapen eller namnet Baad i Skåne kunna hafva haft gemensamt ursprung med de svenska, från Småland härstammande Bonde- och Båt-ätterna. Vi få i det följande anledning att beröra denna fråga, men vilja här anmärka, att föga utsikt finnes, att utreda den. I hvarje fall låter sig detta icke göra, förr än arkivens diplomer för hela 1400-talet blifvit utgifne i tryck, så att ett systematiskt studium af dem kan företagas.
1) Se Sv. D. III, 400 och Sv. D. IV. 277.
2) Han uppkallades efter sin morfader Thure von Nackrey.
--- sida 11 ---
Många ord behöfva ej spillas på 1600- och 1700-talens genealogers orimliga och ohistoriska släktledning för den svenska Båt-ätten från norska Orknö-jarlarne, Ragnar Lodbrok, Sigurd Ring o. s. v. När konung Magnus Eriksson på 1350-talet gaf äretiteln "Jarl af Orknöarne" åt den småländske stormannen Erengisle Sunesson (Båt), helt visst i afsikt att genom denna utmärkelse vinna den mäktige men orolige mannen på sin sida, kunde han säkerligen icke föreställa sig, hvilka genealogiska luftsprång denna titel skulle gifva upphof till tre århundraden senare och långt efteråt.
Såsom nyss nämndes förekommer namnet Baad, så vidt vi veta, i urkunder rörande Skåne första gången 1319 och därnäst 1332. Vi veta ej något om de båda Johannes Baaths släktskap med den Aage Ingvarsson Baad till Biersjöholm, hvilken uppgifves hafva lefvat 1366, men ej 1387. Hans änka Anna äktade sedan herr Peder Munk. Hvilket Biersjöholm här menas, är tvifvelaktigt. Det, som ligger i Bjeresjö socken vid Ystad, tillhörde 1350, enligt Ljunggren, en annan person af obekant släkt, vid namn Ingemar Carlsson, och efter honom nämnes såsom ägare en Peter Oveson, g. m. Elin Dotting, som efter förste mannens död trädde i nytt gifte med Erik Nilsson Rotfelt, † 1452, i hvars släkt gården länge förblef. Denna motsägelse kunna vi icke nöjaktigt förklara. Möjligen har Aage Ingvarsson ägt gården någon tid efter Ingemar Carlsson, innan den kom i Peter Ovesons händer.
Aage Ingvarssons hustru Anna var dotter af den bekante Gerdt Snakenborg, hvilken, tysk till börden, blef dubbad till riddare af konung Albrekt, men flydde från slaget vid Falköping 1389. Anna och hennes båda bröder Gerdt och Heyne Snakenborg sålde år 1402 16/1 alla deras gods i Danmark till drottning Margareta och s. å. 14/9 kvitterade de 200 lödiga mark i slutlikvid för godsen. I de danska bref, som afhandla detta ärende, nämnes Annas son Pædher Awæssøn. I ett annat bref. da terad t Vadstena 1410 28/1 och skrifvet på svenska, kallas han Pætar Akason. Dessa namn äro således synonyma. Han förde en båt i sitt vapen. I sistnämnda bref bevittnas, att fru Anna Gerhardsdotter, änka efter herr Åke Ingvarsson, intygat, att det bref hennes son herr Peter Åkesson erhållit af herr Erik Karlsson, lydande på gården Hakarp i Tveta härad och dess ägor i Vista härad, blifvit dödadt. Finge man antaga, att ofvan nämnde Peter Oveson varit den samme som Peter Aveson, skulle den förut nämnda motsägelsen upplösas.
Af åberopade bref framgår, att desse herrar af Båt-släkt voro befryndade med släkten Snakenborg, att Åke Ingvarsson
--- sida 12 ---
ägde gods i Skåne och sonen Peter Åkesson i Småland och just i den del af detta landskap, där de äldsta kända leden af Bonde- och Båt-ätterna företrädesvis synas hafva lefvat. Vidare anmärka vi, att enligt riddarhusgenealogierna, två medlemmar af den svenska Båt-ätten, förmodligen på grund af härstamning, något senare antogo Snakenborgarnes namn, den ene också deras vapen. Dessa förhållanden sammanställda gifva onekligen anledning till vidare forskning öfver förhållandet mellan ätterna med Båt-vapen i Skåne och i Småland under medeltiden.
Peter Åkessons syster, förut nämnda Juliana Åkesdotter, var gift med riddaren Claes Dowt. Han nämnes jämte Peter Åkesson, svärmodren Anna Gerdtsdotter och svågrarne Gerdt och Heyne Snakenborg i deras ofvan nämnda salubref till drottning Margareta 1402 16/1. Samma år sålde herr Claes Dowt och fru Juliana deras gård Udneby (antagligen Ottenby i Ås socken) på Oland till drottning Margareta. Herr Claes Dowt lärer hafva dött före 1414 8/10, ty då dels testamenterade, dels sålde fru Juliana sin gård i Stora Tvären (Maglathwera) till herr Olaus Regneri såsom ombud för Lunds domkyrka.
På hvad sätt dessa nu nämnda Båthar varit besläktade med landsdomaren i Skåne Magnus Båth, veta vi icke. Vapnet i hans sigill liknar de förras. Och ehuru hans namn förekommer i icke mindre än 37 urkunder mellan åren 1405 och 1428, i hvilka han uppträder dels såsom ämbetsman, dels såsom sigillvittne, veta vi intet om hans släktförhållanden, gifte, barn, egendom etc.
Då hans namn och titlar skrifvas olika i ofvannämnda 37 urkunder, upprepa vi dem alla i åldersföljd med angifvande af källorna.
| 1405 | 6/3. | Magnus Baat, landsdomare i Skane. Sv. diplomer fr. 1401. N:r 545. (Ur De la Gardieska ark.). |
| 1405 | 1/10. | Magnus Baath, aduocatus. Sv. Dipl. 639. 1405 14/11. Magnus Baath, aduocatus Lundensis. Sv. D. 664. |
| 1405 | 17/12. | Magnus Baad, aduocatus Lundensis. Sv. D. 673. |
| 1406 | 20/12. | Magnus Baath, foghet i Lund. S. D. 705. |
| 1407 | 3/2. | Magnus Baath, aduocatus Lundensis. S. D. 805. 1407 5/3. Magnus Baad, foghut i Lund. S. D. 814. |
| 1409 | 18/11. | Magnus Bad, rathman oc foghut i Lund. S. D. 1215 |
| 1413 | 3/6. | Magnus Baat, aduocatus ciuitatis Lundensis necnon auditor causarum placiti generalis Scanie ex parte Nicholai Skriware justiciarii placiti eiusdem. S. D. 1724. |
| 1413 | 14/10. | Magnus Baad, sedendis i landzdomarens stadh paa Lunda landzthing. S. D. 1801. |
| 1414 | 28/4. | Magnus Baath, consul et aduocatus Lundensis. S. D. 1941. 1416 2/7. Magnus Baath, consul et aduocatus Lundensis. S. D. 2262. 1416 17/8. Magnus Baath, consul et aduocatus Lundensis. S. D. 2268. |
| 1418 | 18/12. | Magnus Bath, proconsul Lundensis. S. D. 2559. |
| 1419 | 28/1. | Magnus Bat, aduocatus. S. D. 2571. |
--- sida 13 ---
| 1419 | 28/1. | Magnus Baad, proconsul Lundensis. S. D. 2576. |
| 1419 | 3/2. | Magnus Bat, proconsul Lundensis. S. D. 2580. |
| 1419 | 22/4. | Magnus Boodh, landztingx saakhørare i Scone. S. D. 2620. |
| 1419 | 24/4. | Magnus Baadh, fowot oc borghomæstare i Lund. S. D. 2621. |
| 1420 | 17/3. | Magnus Baadh, aduocatus placiti generalis Scanie. S. D. 2748. |
| 1420 | Magnus Baad, fowodh i Lund. S. D. 2753. | |
| 1421 | 17/6. | Magnus Baath, landzthinges sakahørare i Scaane. Laur. Weibull VIII. |
| 1421 | 5/7. | Magnus Booth, causarum auditor placiti generalis Scanie. L. Weibull IX. |
| 1421 | 18/8. | Magnus Baath, consul et aduocatus Lundensis. L. Weibull X. |
| 1422 | 26/3. | Magnus Baad, prefectus Lundensis. L. Weibull XIX. |
| 1422 | utan dag. | Magnus Bath, rector placiti generalis Skanie. Erslev, Danmarks Breve fra Middelalderen. |
| 1423 | 21/2. | Magnus Badh, legislatoris Lundensis civitatis. Erslev. 1423 3/7. Magnus Boot, Landrichter in Schone. Erslev. |
| 1423 | 12/8. | Magwns Baat, fogwt oc rathman i Lund. L. Weibull XXVII. |
| 1423 | 19/9. | Magnus Baad, justitiarius placiti generalis Scanie. L. Weibull XXV. |
| 1423 | 4/12. | Magnus Baad, landzdomare i Scane. L. Weibull XXXI. |
| 1424 | 23/2. | Magnus Baad, advocatus placiti generalis Scanie. Erslev. |
| 1425 | 25/12. | Magnus Baad, landsdomare i Skane. Erslev. |
| 1428 | 19/7. | Magni Baad, justiciarii placiti generalis Scanie. L. M. Bååth. |
I detta sistnämnda bref, som visar, att Magnus Baad lefde ännu 1428 19/7, nämnes han såsom sigillvittne, vir nobilis, näst efter en riddare, före en väpnare. Han innehade således adlig värdighet. Däri omtalas att domprosten Folgerus i i Lund köpt af Magnus Baad och prästen Trugillus Beynctsson en gård i Nöbbelöfs socken och Torna härad med 3 bodar, liggande i Maria minors församling i Lund. Detta är den enda uppgift, som förekommer om egendom, som tillhört Magnus Baad.
Den latinska titeln aduocatus har sannolikt samma betydelse som den danska foghet, fogwt. fowodh, fowot = fogde, och consul motsvarar tydligen rathman = rådman och proconsul borghomæstare = borgmästare. Titeln fogde bär han redan 1405 och från 1409 kallas han därjämte rådman, från 1418 proconsul eller borgmästare. Såsom landstings sakhörare i Skåne, eller som titeln lyder på latin: auditor causarum placiti generalis Scanie. tjänstgjorde han redan 1413 i ordinarie landsdomarens ställe, kanske redan 1405, och såsom sådan nämnes han många gånger. År 1422 kallas han rector placitis generalis Scanie, 1423 Landrichter in Schone, 1423 och 1428 justitiarius placiti generalis Scanie och landsdomare i Skåne, likaså 1425. Sista gången hans namn förekommer i urkunderna är 1428. Magnus Båt synes hafva dött omkring sistnämnda år, ty 1427 nämnes Niels Jeepsson i Scaroltæ (= Skarhult) såsom landsdomare i Skåne.
Ingen af de många handlingar, som bära landsdomaren Magnus Båts namn, mäler om hans egna familj- eller egendomsförhållanden, med undantag af ofvan nämnda bref
--- sida 14 ---
1428 19/7. Däraf får man dock icke draga den slutsats, att han saknat familj och egendom. Sannolikt har han ägt bådadera, men de bref. som angått dem. Förkommit, liksom de flesta andra dylika. Urkunderna tiga äfven om hans ättlingar under 1400-talet Denna tystnad kan bero på de politiska och ekonomiska Förhållandenas osäkerhet under unionstiden, hvilken ingalunda var hvad den borde hafva blifvit, en den lugna utvecklingens tid för folk och länder. Tidens öfverflödande söndring, oro och våld hämmade fredligt arbete. Skåne och i synnerhet trakten kring Lund härjades och brändes af fiendehand. Många familjer blefvo härigenom utblottade.
Orsakerna må hafva varit hvilka som helst, nog af, inga underrättelser finnas om hans ätt, sä vidt nu är kändt, i den följande tidens handlingar. Den har fört ett för oss obemärkt lif, vi veta icke huru och hvar. I ett af rådhusrätten i Malmö utställdt bref angifves om en bod i Malmö, att en Anders Owessen, byman i Malmö, ärft densamma "effter Albrickt Baad", som således vid denna tid var död. Andra upplysningar saknas. (L. M. Bååth). Först i början af 1500-talet omtalas Magnus Baads ättlingar i danska urkunder, och med dem få vi sedermera börja den oafbrutna släktföljden.
Men innan vi lämna medeltiden, böra vi ägna någon uppmärksamhet åt den danska ätt. som kallats Baad af Lolland. som i sitt vapen förde en bår med tre åror och af hvilken en gren lefde i Malmö vid detta tidsskede.
Dess stamtafla förekommer i A. Thisets utmärkta arbete Danmarks Adels Aarböger I, II, III och IV och innehåller följande. Stamfadren Tue lefde vid midten af 1300-talet. Han hade två söner: Hemming och Nils, hvilken omtalas 1380. Hemming Tuesen ägde Byerkoop (nu Bjelkerup) i Stevns härad på Själland 1366, men bodde 1389 på Lolland. Han hade två söner: Folmer Jakobsen och Johannes Jakobsen. Hvarför de kallas så och icke Hemmingsen uppgifves icke. Folmer Jakobsen bodde 1406 på Aalebæck på Möen, var kusin till herr Folmer Jepsen Lunge samt gift med Jutte, herr Hans Frendesens på Egebölle dotter, som efter Folmer Jakobsens död gifte om sig med Madz Jensen på Leckinge. De hade sonen Oluf Folmersen till Egebjerg på Falster, hvilken 1473 var höfvitsman på Nykiöbings hus därstädes och lefde ännu 1487. Hans gifte är icke kändt, men han hade två söner: Folmer Olufsen, hvilken 1477 blef baccalaureus och 1481 magister vid universitetet i Rostock, 1484 vikarius i Kjöbenhavn och nämnes 1502 och ännu 1515 sognepräst i Aastrup på Falster: samt - Jörgen Olsen till Egebjerg och Engestofte på Lolland, hvilken lefde 1496, men ej 1527. G. m. Elsebe Albretsdotter (Grubendal) till Aarsmarke (nu Knuthenborg), som 1537 var omgift
--- sida 15 ---
med Jesper Juel. Deras son Albert Jörgensen sålde 1527 Aarsmarke till Knud Urne.
Hemming Tuesens andre son Johannes Jakobsen nämnes 1403—1430, och han ägde Tillitse på Lolland. Hans hustrus namn är icke kändt. De hade sonen Jep Jensen, som var by- eller stadsfogde i Malmö och omnämnes såsom sådan 1477, 1478 och 1485. Hans änka Dorotea Henriksdotter sålde 1511 fädernegården Tillitse till Maribo brigittinerkloster på Lolland.
Ingen af denna ätt har kallat sig Baad, hvilken omständighet arkivarien A. Thiset, som noga känner Danmarks gamla släkter, anser afgörande bevisa, att den skånska Baad-ätten under 1500-talet icke från den kan leda sitt ursprung. Däremot anser han sannolikt, att den skånska ätten Baad har till stamfader landsdomaren Magnus Baad, den ende som under medeltiden i Skåne veterligen begagnat både Baad-namn och båt-vapen. På anförda skäl sluta vi oss till samma mening, som har all sannolikhet för sig.
En ättling i tredje led af landsdomaren Magnus Baad kan hafva varit den Sven Baad, hvilken Colling uppgifver hafva dött i Ystad 1532. Hans son skall hafva varit den Jens Baad, som 1522 var häradsfogde i Oxie härad. Colling säger om honom, att "han lefde 1532 uti Hyllie socken vid Malmö och har som sakförare underskrifvit åtskilliga handlingar". Dessa hafva icke kunnat återfinnas, men Jens Baads namn finnes bevaradt i tvänne off. bref i danska riksarkivet, båda af år 1522. Han kallas i det ena tingsfogde och i det andra häradsfogde i Oxie härad. Collings uppgift "sakförare" måste bero på missförstånd af den latinska titeln aduocatus, hvilken, såsom vi förut sett, i denna och äldre tid icke betydde sakförare, utan fogde.
Nämnda år hade anmälts, att man olagligen afhändt kronan någon jord i Bulltofta. I följd häraf förordnade konung Christian II att undersökning skulle ske. Brefvet därom har följande lydelse: "Wij Christiann met guds nade Danmarks Sverges Norges vendes oc gothes Konig Hertug i Slessuig Holstenn Stormaren oc Ditmarsken Greffue i Oldenborg oc Delmenhorst Hielssze ether oss els:ke gode men, alle oc huer besønderligen, som kender sig noghen lod deel eller eggedom wtj buldtofft, thes f ng eller marck, liggend (e) utj skone wiid malmø k:ien met gud oc nade Bethe wii ether oc biude at i met ether breff oc beuissning i therpaa haffue møde her for oss Elsk:le Rigens Radt met oss uti rette Quasimodo geniti søndag nw nest kommande at giøre oc hende huis ther om
--- sida 16 ---
lowg oc Ret er oc lader thet Ingenlunde. Skriffuit paa wort Slot Kiøfnehaffuen friidag nest effter Søndag Judica Aar tz 1522 wed wort Sig(n)ete. etc.
Dagen därefter föredrogs ärendet på Skånes landsting i Landskrona, men måste uppskjutas, emedan svarandeparten icke var tillstädes. Landsdomaren Lage Urne afgaf därom följande intyg: "Jagh Lage Urne til bosarpp lands domare i Skaane giører alla wijtterligt weth thete mijt obne breff aar effter guds bijrd mdxxij palme løffuer dagh her i lands krone paa skaanige lands tijngh wer skijcket for migh oc for flere gode mend the breffwijsere Jens Baadh tijngfoget udij Oxie Her, hade thaa laagligen forfüllt fijre lands tyngh ower nogen jordh som lijgger udij bültoffte mark oc beklaffwe sig at wor Nadighe Herre oc Kønig, er samme jord wrangeligen fraa komen thaa kom ther jngen som til tijngen wille suare som Reth wille pleijæ, oc eij heller then dom wer wor Nadighe Herre oc Kønig fyllest gjort, thij sette iagh then sagh Ind for wor Kiereste Nadighe Herre oc hanz Raad til wynds byrdh trijcker iag mijt jndsegle nedhen fore thete breff Datum Anno Do:i et loco ut supra". (Sigill).
Ärendet, sålunda af Jens Baad åter draget inför konungen, föranledde följande kungliga skrifvelse: "Wii Christiann mett guds nade Danmarks Sverges norges wendes ock gothes Konung hertug utj sleszuig holstenn Stormaren ock Dithmarskener Greffwe vtj Oldenborg oc Delmenhorst Giøre alle wittherlight att the‾ne breft wiszer Jens Bodt wor herets foget uti Oxe herret haffde en sagh wtj Rette for oss om en engh som ligger wtj boltoffte maark tz tha haffuer oss elsk:ge werduge fader Her Lage Urne Biscop wdj Roskildt sa‾me sag tiill sig thagitt ock ther paa syghe well oc tiill en fuldtkomlig ende ko‾me fredagen nest for S:te Mechels dag nest ko‾mende met andhre gode mendt som tha tillstede er. Sa‾meledes haffwer oss els:kge Her Henrek Ogessz Ridder wor mandt oc raadt paa syne egne oc oss els:kge fru Ingeborg podebuskes wegne oc Her Anderz Bilde Ridder wor embetzmandt paa stijghe paa hans egne wegne sigh Beplecthet alle och huer serdeles sa‾me tidt at møde her wdj Køpnehaffuen met för:ne Jens Bodt ther om wij retthe. Giffuitt paa wort Slot Kiøpnehaffuen otensdagen nest effter quasi modo geniti søndag Aar tz mDxxij wnder wort Signete".
Häraf synes, att Jens Baad bevakade kronans rätt och bästa. Enligt Colling lefde han ännu 1532, men huru länge därefter veta vi icke. Lika litet veta vi om hans gifte, men Colling säger, att han haft en son Magnus Jensen, om hvilken han icke känner något annat än det, att han "efterlämnat tvänne söner i mycket fattiga omständigheter". I danska riksarkivets skånska jordeböcker och skattelängder för denna tid nämnes
--- sida 17 ---
ingen Magnus Jensen, hvilken omständighet kunde leda till den slutsatsen, att han bott i någon af Skånes städer.
Jens Baad torde hafva haft två andra söner, Pål Baad och Peder Baad 1), hvilka i nämnda längder omtalas såsom hemmansåboar 1546 och 1547, den förre i Hindby, Fosie s:n den sednare i Naffentorp, Bunkeflo socken.
För att sätta läsaren i stånd att själf bilda sig en föreställning om Båt-släktens eller Båt-släkternas utbredning i Skåne under 1500- och 1600-talen meddelas här en öfversikt, upptagande alla personer med Baad- eller Båth-namn, som påträffats i urkunderna (jordeböcker och skattelängder) i k. danska rigsarkivet och i landsarkivet i Lund, samt i Kammararkivet under dessa två århundraden. Man finner dem endast inom de fyra härader, som utgöra sydvästra hörnet af Skåne med Malmö och Lund till hufvudorter och tidigast och tillika talrikast inom Oxie härad, hvilket bevisar, att ättens historia egentligen där begynner.
1) Såvida de icke varit hans sonsöner, de samma, som Colling kallar "fattiga". Sven Baad måste i sådant fall hafva varit minst 80 år gammal vid sin död 1532.