Jöns Magnus Båth

Levnadsbeskrivning

Hovsekreterare

Jöns disputerade inför juridiska fakulteten 1761 och blev auskultant i Göta hovrätt 16 oktober samma år. Extra ordinarie notarie vid brottmålsprotokollet 15 november 1763 och vid civilprotokollet 14 mars 1764. Han var vid 1765—66 års riksdag notarie i »Cammar- och Oeconomie Deputationens Handelsutskott». 1766 lämnade han hovrätten och kom till Karlskrona. Han utnämndes till hovsekreterare 28 september 1776.

Under perioden 15 april - 8 decemeber 1779 utgav han i Karlskrona veckoskriften »Dykaren», vilken i Stockholmsposten recenserades mindre smickrande: "Herr Hof-Secreteraren Båth, som tror det vara sin skyldighet at använda sina snillegåfvor til des utgifvande, börjar med ett företal, som tyckes lofva något stort".

Jöns verkade mentalt instabil, och närdes av ett stort hat mot fadern. Fadern använde sitt inflytande för att skaffa sonen arbete på behörigt avstånd från familjen. Åren 1768—1770 fick Jöns av prästerskapet i Karlskrona upprepade varningar för opassande uppförande mot sin far, mot vilken han riktat en till amiralitetskonsistorium insänd klagoskrift. I Stockholmsposten nr 233, 1779 n:o 233 rapporteras kring denna händelse i form av ett utdrag av det protokoll, som hölls i amiralitetskonsistorium den 6 december 1769:"I anledning af en af Extra Notarien Båt förtattad och i
Consistorio ingifven Skrift, hvaraf förmärkes huru han, som Son,
aldeles åsidosätter en tilbörlig vördnad emot sin Fader, anmodas S.
Ministerium vid Svenska Stads Församlingen vänligen, at uti det
publique Häkte, hvarest bemälte Båt nu forvaras, honom besöka
och underråtta samt öfvertyga om des plikters nödvändighet han
bör utöfva, i synnerhet efter 4:de Budets lydelse, på det han som
synes icke äga nog tilräckelig kundskap om det som hörer til en
San Christendom, måtte igenom tjenlige föreställningar bringas
på rätta vägen."

I nr 234 samma år fortsätter rapporteringen med en "ödmjuk Embets Berättelse" av stadskomministern Petter Schougård i Karlskrona som skickades till Amiralitetskonsistorium den 24 januari 1770:

"På det Ven. Consistorium samt hvar man
måtte få den öfvertygelsen, at af Ministerio icke någonsin något
blifvit härvid försummat, samt på det Herr Notarien Båts iråkade
villostånd måtte så mycket närmare kännas, så lärer det
gunst-benägit uptagas, at Ministerium icke allenast ifrån år 1768, utan
ock ifrån sjelfva barndomen och framgent beskrifver honom
hurudan han befunnits, och tilltror jag Schougård mig det så mycket
säkrare och med hans egen öfvertygelse på den yttersta dagen
kunna göra, som jag hafvit det förtroende, at via hans privata
examina vara öfvervarande och jemväl 2:ne Månader under en
resa til Skåne år 1758 hafvit honom äfven sjuk under min vård.

Han hade i barndomen godt minne och fattnings-gåfva, men var
tillika envis och egenvillia, hans temperament visade sig straxt i
barnaåren at blifva Cholerico-Melancholiskt, och förklarade sig.
ännu tydeligare, då han i 13:de året råkade uti en Mask-Feber,
hvarvid de grufveligaste convulsioner och kropps-häfningar
in-fullo. Med detta besvärades han länge derefter och vardt
derigenom mer och mer klammog, hvarvid hans ömma Föräldrar af
medlidande sågo öfver med honom, då han icke allenast
våldförde sig emot tjenstefolket, utan ock var otidig emot dem sjelfve.

Han kunde då icke blifva hemma längre under privat
Information, utan affärdades till Academien i Lund, hvarest han åter af
sin gamla sjukdom vardt angripen, men kom sig åter så fore at
han responderade för en disputation, och kom så hem med
Juridiska Facultetens dimissions-testimonio; vid hemkomsten visade
sig åter hans envisa och bittra sinnelag emot föräldrarne, så at
de räknade för et lugn, at med en nog dryg kåstnad hålla honom
på främmande ort och affardade honom derföre til Kongl. Götha
Håf-Råtten, hvaräst han Ausculterade och sedermera
procurerades til Extra Notarius.

Alla sådane utvägar til befordran syntes
honom icke vara nog, utan des emellan, då han kom hem, var
han i lika blind och dåraktig ifver, för det at hans hulda Fader
icke ville kosta all sin ägendom på honom, och gick det då så
väl som tilförne och därefter så vida, at jag esomoftast vardt
kallad, at gifva honom alfvarsamma varningar och bestraffningar,
vid hvilka tillfallen jag funnit hos honom den största afvoghet
och djerfhet, som någonsin af et barn emot en fader kunde öfvas,
så at om jag icke varit närvarande det hade utbrustit i
fullkommeligit raseri och desperation. Hans kära Faders tålamod gaf
honom likväl understöd, at vid förra Riksdagen resa til
Stockholm, för at vinna något framsteg; hvarifrån han år 1766
återkom i nog släta omständigheter och uptogs med all kärlek af
sina kära Föräldrar; men ingen ting kunae ändock anstå honom,
utan han fortfor i sina förra præsomtieusæ inbillningar och
öfvermod til och med Rättegång emot fadren, som måste derföre
besvära Sal. Superintendenten Doctor Muhrbeck med husbesök
för hans skul, hvarvid han efter Sal. Superintendentens mig gifna
underrättelser sig så hånligen upförde, at Sal. Doctor och Super
intendenten såg ingen annan utväg eller råd til hans räddning,
utan at Fadren borde låta föra honom til et anständigt Tuckthus
i Holland eller på någon annan ort.

Imedlertid vardt han för skuld inmant i fläkte på Rådhuset, då jag flere gånger besökte
honom och öfvertygade honom om hans dårskap och ogudaktiga
väsende, hvilket likvfil intet verkade, utan var han dervid så
halsstarrig, at änskönt han jakat til præmisserna, som jag gifvit
honom både af Guds ord och et sundt förnuft, han likväl altid
nekade conclusionen, i synnerhet när den lämpades på honom
sjelf, och ehuru alfvarligen och lämpeligen jag det gjordt,
deröfver har jag en gång hafvit et vittne, och således redan då i det
närmaste ialtttagit hvad 2 § af 10:de Cap. i Kyrko-Lagen om de
2:ne första varnings-grader stadgar.

Då han sedermera i sin yra
flere gånger ville svälta sig till döds, vardt han af Ministerio som
oftast besökt, straffad och varnad, och man då kom efter handen
genom samtal med honom i ärfarenhet, at han i synnerhet blifvit
smittad af 2:ne grufveliga vilfarelser. Ty då man undersökte hvad
som kunde göra honom så dristig at sjelf afhända sig lifvet, så
inbillade han sig först et Fatum, icke Calviniskt utan fast mera
Mahometaniskt, och sedan höll han sig vid Guds godhet och
kårlek med uteslutande af Guds hämnande rättfärdighet, och det
allena efter Skapelsens nåd, och således icke såsom Fanatique,
utan fastmera som Naturalist, och på desse Principer bygde han
sin föresats at vilja och kunna dö.

Man sökte väl alla skäl at öfvertyga honom, men som han har en förderfvelig
motsäjelseanda, så kunde de skäl man föregaf til hans öfvertygelse icke
värka annat än tystnad, så länge det påstod, och sedan et åter
uphämtande til vinnande af motskäl at befästa sin dårskap, hvilka
man åter vid nästa besök fick bereda sig på at uptaga; derföre
sedan inga föreställningar, ehuru de inneburit både Chams
förbannelse och Absalons ofärd, samt alla de skäl till hans rättelse
använda kunnat, något uträttat, har ministerium under tiden med
flit indragit sina besök, på det man icke måtte förhårda i stället
för at förbättra, ehuru väl han hvarken förr eller sedan år 1768
har varit lämnad utan tilbörliga förmaningar, når det pröfvats
nödigt.

Men sedan han, som förbemält är, befunnits både
physice och intellectualiter och moraliter förderfvad, har han i det
ställe fast mera varit et föremål för våra enskilta förböner. Och
kan Ministerium icke annat efter yttersta Samvets bepröfvande
finna, än at det vore endaste medlet til hans förbättring, om den
någonsin skal förmodas, at han såsom afvita eller åtminstone
omyndig aldrig måtte få inkomma till Venerand. Consistorium
eller något Forum utan publique legitimerad fullmägtig, emedan
å annor händelse, då han icke finge framgång i sin dårskap emot
Fadren, hans gensäjelsesanda torde väpna honom emot någon
annan, vare sig Domstol eller privat person, så ock emot Venerand.
Consistorium och Ministerium för sanning och rättvisa skul; Ty
så är han beskaffad, och om denna präcaution toges i akt via
alla Fora, så torde han med tiden kan hända kunna sansa sig,
i synnerhet om Danviks Hospitalet i Stockholm i vidrig händelse
blefve anvist til hans Herberge." Död 6 apr 1811 i Klara (AB). Dödsorsak: Feber Begravd 12 apr 1811 i Klara (AB).